Psykologen

Publicerad 2016-09-06 14:08:54 i Allmänt,

Hallå hallå.
 
Nu har skolan dragit igång och jag har hunnit vara hos min psykolog två gånger. Något som jag inser mer och mer är hur viktigt det är för mig att ta reda på och reda ut varför jag mår dåligt och hur det kommer sig att jag levt på ett visst dätt. Både enskilt med min psykolog och i gruppterapin som jag går i börjar vi mer och mer komma mot rötterna till problemen. För jag tror att det inte går att bli HELT bra förän man tar tag i problemen där problemen startade. Min psykolog utgår mycket från det som kallas schematerapi, och vi går mycket tillbaka till tidig barndom och ser hur mönster skapades redan då. För mig är detta oerhört intressant. Under samtalen inser jag att jag har förträngt väldigt mycket och bilden blir tydligare för varje gång. 
 
I mitt fall handlar det mycket om att jag utsatts för "psykisk övergivenhet". Mina föräldrar har alltid funnits där rent fysiskt, men inte kommit nära mig psykiskt. I min uppväxt fick jag tidigt diabetes och en del följdsjukdomar, samt senare en grov ätstörning. Trotts detta har jag fått ta den psykiska påfrestningen av detta nästan helt själv. Och jag har fått mycket beröm av mina föräldrar att jag har varit duktig i skolan, jag har skött min diabetes till perfektion, jag har alltid klarat mig själv. Här tror jag att mitt presterande jag växte fram. Prestera och du får bekräftelse. Var duktig och få beröm. Det ploppar då och då fram minnen som jag förträngt, och det visar sig att det började väldigt tidigt. Redan vid 8-9 års ålder. Jag blev en tid bortvald av vänner och klasskamrater för att jag fått diabetes, vilket jag helt glömt. 
 
För att bli sedd tror jag att jag utvecklade ett självdestruktivt förhållande till mig själv, som är kvar än idag. Jag kan inte vara nöjd över mig själv. Jag känner aldrig stolthet, att jag är vacker, att jag duger. Ur detta växte säkerligen min ätstörning, som ett rop på att bli sedd. Jag har skurit mig själv, som också säkert kommer ur detta. 
 
Jag tycker att det är spännande och skönt att komma framåt med detta, och jag håller er gärna uppdaterade. 
 
Nu blev det ett väldigt intimt inlägg, men hoppas ni gillade det.
 
Kram

Kommentarer

Postat av: Elin

Publicerad 2016-09-06 19:10:09

Känner igen mig så mycket i det du skriver, allt från ätstörning, prestationsångest och stress / utmattning.
Kan man nå dig via mail på något sätt?

Svar: Ja men visst, ungutmattning@gmail.com
ungutmattning.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jag är i 20-årsåldern och har alltid varit en högpresterande tjej som alltid velat andra väl och älskat livet, kanske lite för mycket. Jag drabbades sommaren 2015 av en utmattningsdepression med paniksyndrom. Det jag känner är att jag vill få kontakt med andra drabbade. Här i bloggen kommer jag dela med mig av min berättelse, mina tankar och känslor och förhoppningsvis kan vi få igång lite diskussioner och peppa varandra! Jag är inte utbildad inom ämnet utan uttrycker bara mina egna erfarenheter och tankar.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela