Hej.

 

Nu har skolan börjat och jag är oerhört trött. Mycket fysiskt, men även psykiskt. Det har varit påfrestande att flytta tillbaka hit, gå på föreläsningar, skriva omtenta och har även hunnit med att ta blodprov och gå på ett läkarbesök.

Min pojkvän och en av min närmaste vän har flyttat från denna staden, och det var egenligen de jag stod närmst i staden där jag studerar. Jag känner en enorm tomhet, dels eftersom de inte är här, men också en inre tomhet. Återigen kommer jag tillbaka till skolan och inte är den jag brukade vara. Mitt "förra" jag hade varit med på insparken för de nya eleverna, träffat klasskompisar etc, men nu klara jag inte av det. Och även om jag klarar mig bra utan att festa varje helg och göra saker hela tiden gör det så ont i mig att inte kunna göra det. Det är så konstigt och svårt att förklara. Jag har alltid varit med på allt och velat så mycket jämt, och det har nog varit en del av den jag är. Och nu är det som att jag fortfarande vill allt dedär som jag säkert hade gjort innan jag blev sjuk, men det går inte. Bara går inte. Det har tagits ifrån mig. Jag känner mig väldigt självdestruktiv just nu, på grund av min starka känsla av tomhet men också av min depression.

 

Jag blir ofta ledsen över att detta drabbade mig som 21-åring. Man ser vänner och bekanta vara på roliga fester, jobba, ha middagar och vara lyckliga. Men själv ligger jag hemma och gör de där förbannade avslappningsövningarna för att ens klara av dagen. Som jag skrev innan, jag hade klarat mig utan allt dedär, men det är att jag inte KAN. Det gör så fruktansvärt ont i mig. Och ofta känns det som att jag har förlorat min ungdom till utmattningen. Ibland även mitt liv. Jag funderar ibland på om jag ens kommer att klara av att arbeta i framtiden? Kommer jag bli lycklig? Kommer jag kunna få tillbaka delen av mig själv som just nu är borta? 

 

PS. Vi skickar ut massor av kramar till Nanne! ♥