Healing

Publicerad 2016-09-27 21:05:24 i Allmänt,

Hej. Länge sedan nu, det har varit mycket i skolan och en herrans massa känslor att handskas med.

Som rubriken lyder så har jag idag varit och testat på healing. Jag vet inte egentligen hur mycket jag "tror på det", men jag snubblade över ett rabatterat pris på en session och tyckte att det vore instressant att testa. Personen som healade mig fick jag också möjlighet att träffa innan, och jag fick förtroende för honom. Jag är i något stadie nu där jag känner att jag är lite fast, att det är något inom mig som inte vill komma fram. Och jag känner att jag inte kommer att kunna bli helt bra om jag inte tar tag i ALLA problem och jobbiga känslor jag har, och kan detta hjälpa mig lite så varför inte? Så jag tänkte att jag testar, nu när det var rabatt. 

Jag kom dit, vi drack te och började att prata. Han sa direkt att han kände att jag hade problem med andningen och att jag var väldigt spänd i magområdet. Vi pradade om att jag känner mig osäger, otrygg och har kraftiga spänningar i kroppen. Utan att gå in på detalj vad vi pratade om så började jag gråta flera gånger under samtalet. Vi pratade en halvtimme och sedan få fick jag healing i en halvtimme. Då fick jag ligga på en brits/massagebänk och blunda. Sedan var han tyst och jag kunde känna att han gick runt och gjorde rörelser med armarna över mig. Min kropp är väldigt spänd, så att jag skakade till (lite) lite överallt i kroppen var inget nytt men ju mer tiden gick minskade spänningarna. Det hände inget revolutionerande mer än att jag blev extremt avslappnad (har inte varit såhär avslappnad på länge!) och kände mig nästan nyvaken och trött efterråt, men dock så reagerade mina händer konstigt. Efter 10-15 minuter så kändes det som att mina händer ville dra sig upp mot taket... väldigt svårt att förklara. Enligt honom var detta ett sätt för kroppen att "frigöra energi" som jag förstod det. Så i det hela var det inte jättekonstigt. Men han sa att jag under kommande dagar/veckor kan känna mer än vanligt och att vissa minnen/känslor kan börja dyka upp.

Något som jag tog med mig därifrån var att han antydde att jag fortfarande hade panikattacker, bara att de inte ser lika dana ut, och att jag stänger in dem. När han nämnde det kände jag verkligen igen det. Mycket av mina kraftiga spänningar har nog med detta att göra. Han pratade mycket om att jag måste "känna mig igenom" alla mina jobbiga känslor som ligger där långt inne och verkligen låta dem få komma ut. Han verkade förstå mig väl i alla fall.

Som sagt, detta var till stor del bara en sak jag ville testa, men jag bokade in en till tid och efter det känner jag att jag kan ge en bättre utvärdering. 

Har ni testat någon alternativ sjukvård/medicinering?

Kram!

 

 

Det blir långsamt bättre

Publicerad 2016-09-10 12:13:00 i Allmänt,

Jag tänkte kika in och berätta om en härlig dag. En dag där jag verkligen kände hur mycket bättre jag blivit. Vi hade en övning i skolan med klassen som jag var med på. Det jag kände när jag kom där i från var att jag inte alls kännt något obehag i kroppen, någon panik som smög sig på, outhärdlig trötthet etc. Jag kunde bara fokusera på uppgiften och jag kände att det var roligt att sitta i skolan. Efter fyra timmar redovisade jag och en klasskamrat uppgiften för vår lärare och blev godkända. För alla andra som var i klassrummet var det nog som vilken dag som helst, men för mig var det en dag som gav mig hopp. Och jag skriver detta för att vi inte får glömma de saker som vi klarar av att göra. Även om det i det stora kan kännas mörkt och hopplöst, så händer det ibland saker som påminner oss om var vi började. 
 
Kram på er!

Psykologen

Publicerad 2016-09-06 14:08:54 i Allmänt,

Hallå hallå.
 
Nu har skolan dragit igång och jag har hunnit vara hos min psykolog två gånger. Något som jag inser mer och mer är hur viktigt det är för mig att ta reda på och reda ut varför jag mår dåligt och hur det kommer sig att jag levt på ett visst dätt. Både enskilt med min psykolog och i gruppterapin som jag går i börjar vi mer och mer komma mot rötterna till problemen. För jag tror att det inte går att bli HELT bra förän man tar tag i problemen där problemen startade. Min psykolog utgår mycket från det som kallas schematerapi, och vi går mycket tillbaka till tidig barndom och ser hur mönster skapades redan då. För mig är detta oerhört intressant. Under samtalen inser jag att jag har förträngt väldigt mycket och bilden blir tydligare för varje gång. 
 
I mitt fall handlar det mycket om att jag utsatts för "psykisk övergivenhet". Mina föräldrar har alltid funnits där rent fysiskt, men inte kommit nära mig psykiskt. I min uppväxt fick jag tidigt diabetes och en del följdsjukdomar, samt senare en grov ätstörning. Trotts detta har jag fått ta den psykiska påfrestningen av detta nästan helt själv. Och jag har fått mycket beröm av mina föräldrar att jag har varit duktig i skolan, jag har skött min diabetes till perfektion, jag har alltid klarat mig själv. Här tror jag att mitt presterande jag växte fram. Prestera och du får bekräftelse. Var duktig och få beröm. Det ploppar då och då fram minnen som jag förträngt, och det visar sig att det började väldigt tidigt. Redan vid 8-9 års ålder. Jag blev en tid bortvald av vänner och klasskamrater för att jag fått diabetes, vilket jag helt glömt. 
 
För att bli sedd tror jag att jag utvecklade ett självdestruktivt förhållande till mig själv, som är kvar än idag. Jag kan inte vara nöjd över mig själv. Jag känner aldrig stolthet, att jag är vacker, att jag duger. Ur detta växte säkerligen min ätstörning, som ett rop på att bli sedd. Jag har skurit mig själv, som också säkert kommer ur detta. 
 
Jag tycker att det är spännande och skönt att komma framåt med detta, och jag håller er gärna uppdaterade. 
 
Nu blev det ett väldigt intimt inlägg, men hoppas ni gillade det.
 
Kram

Om

Min profilbild

Jag är i 20-årsåldern och har alltid varit en högpresterande tjej som alltid velat andra väl och älskat livet, kanske lite för mycket. Jag drabbades sommaren 2015 av en utmattningsdepression med paniksyndrom. Det jag känner är att jag vill få kontakt med andra drabbade. Här i bloggen kommer jag dela med mig av min berättelse, mina tankar och känslor och förhoppningsvis kan vi få igång lite diskussioner och peppa varandra! Jag är inte utbildad inom ämnet utan uttrycker bara mina egna erfarenheter och tankar.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela