Att skada sig själv

Publicerad 2016-10-22 17:54:31 i Allmänt,

(OBS: triggervarning om du har självskadebeteende!)
Hej.

Har försökt att skriva detta inlägg några gånger nu, men det blir alltid för jobbigt att skriva om det. Men jag tror att jag behöver dela med mig av det.

Jag har tidigare nämnt att jag haft självskadebeteende när jag var yngre. Dels har jag skurit mig, men jag har också skadat mig själv genom att banta ner mig själv, att spy upp maten, genom att hetsträna och att ständigt inte älska mig själv. Jag har alltid sett till det jag inte har och aldrig sett mig som en person som är värd något. Detta är såklart inte något jag visat utåt, även om det egentligen varit ett enda stort rop på hjälp. 

Innan jag bröjade prata med min psykolog har jag inte sett det som ett "självskadebeteende", men ju mer vi går in på det, desto mer ser jag hur mycket det påverkat mitt liv och att det faktiskt är ett sådant beteende. Jag har nästan aldrig berettat för någon att jag skar mig själv som yngre, och de få gångerna jag berettat om det så har alla svårt att förstå varför, vilket är förståeligt. Ärren är inte kvar eftersom jag började skrubba bort sårskorporna och badda på med kortison tills det försvann. Jag trodde inte att jag skulle behöva skriva detta, men tyvärr så har jag nu skurit mig på halva underarmen, lite på överarmen och lite på låret på första gången sedan jag var 12-13. 

Natten till i fredags blev andra gången på två veckor. Jag hade lovat min psykolog (jag berettade att jag skurit mig efter första gången) att ringa henne om jag kände att jag ville skada mig själv igen. Men det gick så snabbt. Och i stunden så tänkte jag "det måste göras", när jag såg den trubbiga kniven ligga där. Och egentligen ville jag göra det över hela kroppen. Jag var inte ledsen. Jag satt bara där på sängen i tystnaden och drog kniven över armen. Istället för att gå in i tomheten jag ofta känner, så gjorde jag detta. 

Jag kan inte riktigt relatera till händelsen, eftersom att det är "det skadade barnet" inom mig som skadar mig själv. Men självklart gör jag detta för att fly undan de känslor som jag trängt undan nästan hela mitt liv. I och med att jag håller på att bearbera min självdestruktivitet i min terapi så är jag väll och gräver i de känslorna som jag kände när detta började. Och att skada mig själv var mitt sätt att hantera det jobbiga när jag var mindre. 

När jag ser såren på armen så blir jag fruktansvärt ledsen. Det påminner mig om hur mycket jag har skadat mig själv, fysiskt och psykiskt genom åren. Hur jag istället för att acceptera den jag är kompenserat med prestation och självskadebeteende. Jag blir också ledsen över att jag inte förmår mig själv att be om hjälp. Att jag så djupt in känner att jag inte vill dra över "min skit" över andra. Att jag inte vill vara en börda. Jag fasar redan nu över att berätta detta för min psykolog, då det känns som ett stort misslyckande. 

Avslutsningsvis så ska jag inte glömma att nämna den fruktansvärda skam som väller över en efteråt... Det är som att det inte riktigt är jag som har gjort dedär. 

Jag hoppas inte detta blev allt för deppigt, och skulle ni bli triggade eller illa beröra så skicka gärna ett mail: ungutmattning@gmail.com, eller kommentera, så kan vi hjälpa varandra. 

Kram!

 

Healing

Publicerad 2016-09-27 21:05:24 i Allmänt,

Hej. Länge sedan nu, det har varit mycket i skolan och en herrans massa känslor att handskas med.

Som rubriken lyder så har jag idag varit och testat på healing. Jag vet inte egentligen hur mycket jag "tror på det", men jag snubblade över ett rabatterat pris på en session och tyckte att det vore instressant att testa. Personen som healade mig fick jag också möjlighet att träffa innan, och jag fick förtroende för honom. Jag är i något stadie nu där jag känner att jag är lite fast, att det är något inom mig som inte vill komma fram. Och jag känner att jag inte kommer att kunna bli helt bra om jag inte tar tag i ALLA problem och jobbiga känslor jag har, och kan detta hjälpa mig lite så varför inte? Så jag tänkte att jag testar, nu när det var rabatt. 

Jag kom dit, vi drack te och började att prata. Han sa direkt att han kände att jag hade problem med andningen och att jag var väldigt spänd i magområdet. Vi pradade om att jag känner mig osäger, otrygg och har kraftiga spänningar i kroppen. Utan att gå in på detalj vad vi pratade om så började jag gråta flera gånger under samtalet. Vi pratade en halvtimme och sedan få fick jag healing i en halvtimme. Då fick jag ligga på en brits/massagebänk och blunda. Sedan var han tyst och jag kunde känna att han gick runt och gjorde rörelser med armarna över mig. Min kropp är väldigt spänd, så att jag skakade till (lite) lite överallt i kroppen var inget nytt men ju mer tiden gick minskade spänningarna. Det hände inget revolutionerande mer än att jag blev extremt avslappnad (har inte varit såhär avslappnad på länge!) och kände mig nästan nyvaken och trött efterråt, men dock så reagerade mina händer konstigt. Efter 10-15 minuter så kändes det som att mina händer ville dra sig upp mot taket... väldigt svårt att förklara. Enligt honom var detta ett sätt för kroppen att "frigöra energi" som jag förstod det. Så i det hela var det inte jättekonstigt. Men han sa att jag under kommande dagar/veckor kan känna mer än vanligt och att vissa minnen/känslor kan börja dyka upp.

Något som jag tog med mig därifrån var att han antydde att jag fortfarande hade panikattacker, bara att de inte ser lika dana ut, och att jag stänger in dem. När han nämnde det kände jag verkligen igen det. Mycket av mina kraftiga spänningar har nog med detta att göra. Han pratade mycket om att jag måste "känna mig igenom" alla mina jobbiga känslor som ligger där långt inne och verkligen låta dem få komma ut. Han verkade förstå mig väl i alla fall.

Som sagt, detta var till stor del bara en sak jag ville testa, men jag bokade in en till tid och efter det känner jag att jag kan ge en bättre utvärdering. 

Har ni testat någon alternativ sjukvård/medicinering?

Kram!

 

 

Det blir långsamt bättre

Publicerad 2016-09-10 12:13:00 i Allmänt,

Jag tänkte kika in och berätta om en härlig dag. En dag där jag verkligen kände hur mycket bättre jag blivit. Vi hade en övning i skolan med klassen som jag var med på. Det jag kände när jag kom där i från var att jag inte alls kännt något obehag i kroppen, någon panik som smög sig på, outhärdlig trötthet etc. Jag kunde bara fokusera på uppgiften och jag kände att det var roligt att sitta i skolan. Efter fyra timmar redovisade jag och en klasskamrat uppgiften för vår lärare och blev godkända. För alla andra som var i klassrummet var det nog som vilken dag som helst, men för mig var det en dag som gav mig hopp. Och jag skriver detta för att vi inte får glömma de saker som vi klarar av att göra. Även om det i det stora kan kännas mörkt och hopplöst, så händer det ibland saker som påminner oss om var vi började. 
 
Kram på er!

Om

Min profilbild

Jag är i 20-årsåldern och har alltid varit en högpresterande tjej som alltid velat andra väl och älskat livet, kanske lite för mycket. Jag drabbades sommaren 2015 av en utmattningsdepression med paniksyndrom. Det jag känner är att jag vill få kontakt med andra drabbade. Här i bloggen kommer jag dela med mig av min berättelse, mina tankar och känslor och förhoppningsvis kan vi få igång lite diskussioner och peppa varandra! Jag är inte utbildad inom ämnet utan uttrycker bara mina egna erfarenheter och tankar.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela