En bra bild

Publicerad 2016-06-23 19:57:00 i Allmänt,

Jag kom över en power ponit gällande utmattningssyndrom. Även om jag inte vet om jag har just den diagnosen så är bilden väldigt bra. Det påminner mig om att läknings- och rehabiliteringsprocessen går upp och ner, men att det på sikt blir bättre. Hela bilden stämmer också väldigt bra överrens med mitt egna händelseförlopp. Hela presentationen var väldigt bra och lärorik och finns här:
https://www.regionorebrolan.se/files-sv/uso/kliniker_enheter/amm/kristinglise.pdf

 
 
Kram

Min berättelse. Med alla detaljer.

Publicerad 2016-06-23 19:31:00 i Allmänt, Min berättelse,

Jag tänker nu dela med mig av min berättelse. Min utmattningsberättelse. Allt kommer stå i detta inlägg, men eftersom det kommer bli ganska långt så skriver jag små underrubriker, om du inte är intresserad av att läsa precis allt.
 
Bakgrund 
Hur levde jag innan jag blev sjuk? Redan vid 17-års ålder började jag arbeta extra, utöver skolan. Jag minns att jag redan här skrev på mitt något i stil med "älskar att ha många projekt igång". Redan här började jag prestera för att kompensera för min dåliga självkänsla (visste inte detta då). Jag var ofta den i mitt kompisgäng som såg till att vi hittade på saker, var alltid med på allting och utåt sett sågs jag nog som en stark person som många tyckte om.
 
Betygen har inte varit mitt problemområde, det har mer varit vad andra tycker om mig som varit problematiskt för mig. Jag minns att jag i årskurs 4 redan tyckte att jag var tjock (vilket jag VERKLIGEN inte var, jag var snarare åt det smala hållet) och skapade här ideal för hur jag borde se ut. Jag tror det var i årskurs 6-7 som jag verkligen började utveckla en ätstörning. Jag tränade enormt mycket och såg mycket ner på min kropp och mitt utseende över lag. I högstadiet kunde jag också ha perioder där jag grät varje dag i flera månader, i min ensamhet. 
 
Tidigare i min uppväxt har jag även problem med träningshets, en blandning av anorexi/bullimi vilket jag behandlades för på gymnasiet och friskförklarades under studenten-tiden (efter att ha ringt till ätstörningsenheten själv). Utöver detta har jag diabetes typ 1, glutenintollerans och hypotyreos (underfunktion av sköldkörteln). 
 
Jag började festa tidigt (redan vid 15-16 år) och det blev snabbt något jag tyckte om. Vid 18-års ålder hände det ofta att jag var ute både fredag och lördag. I ettan och tvåan på gymnasiet var det mycket festande men även extrajobbande. Betygen låg på VG-MVG vilket jag var ganska nöjd med. Jag blev tillsammans med min pojkvän i ettan på gymnasiet också. I gymnasiet var jag nog också inne på mitt fjärde extrajobb (hade alltså ett just då, och tre som jag haft tidigare).
 
Jag minns att jag sökte för trötthet efter att jag gått ut gymnasiet (alltså hösten 2013) och förnekade helt att jag mådde dåligt eller på något sätt var sjuk. Jag var säker på att jag hade järnbrist eller en brist på något annat, eller möjligvis att sköldkörteln krånglade. Men alla mina värden var bra. Så jag fortsatte att leva på som jag alltid gjort. Fullt upp hela tiden. Läste naturvetenskapligt basår på heltid, jobbade extra på ett populärt café inne i stan, tränade på gym ca 4 gånger i veckan, cyklade till skolan och jobbet (1 mil totalt varje dag) och som grädde på moset var jag ofta ute och festade med vänner. 
 
Efter en sommar fylld av jobb så började plugga till civilingenjör i en ny stad. Mycket plugg och en hel del festande. Sökte även för trötthet i den nya staden. Alla värden var bra även denna gång. Ett år gick och det var återigen dags för sommarjobb. Hemtjänsten. Under denna perioden började mitt "riktiga" insjuknande. 
 
Något som ska läggas till är att min sömn varit dålig och jag har i väldigt många år haft svårt att somna. Redan för, säkert 10 år sedan sökte jag hjälp för detta. När jag höll på att krasha var sömnen RIKTIGT dålig. 
 
Insjuknande
Jag började arbeta inom hemtjänsten. Mycket att hålla koll på, tidiga morgnar, slitigt arbete på många plan. Under denna perioden började jag känna mig ganska nedstämd. Till och från kom även stark dödsångest, vilket jag aldrig haft. Jag minns att jag en gång fick sån dödsångest att jag började gråta väldigt mycket i mina hemtjänstkläder när jag gick genom en skog. Under denna perioden var jag väldigt trött. 
 
Nu i efterhand inser jag att detta tillfälle var starten på mina panikattacker, även om jag här inte visste att det var det. En natt sov jag över hos min pojkvän med två vänner. Dagen efter skulle vi på en dagsfest. Tidigt på morgonen vaknar jag HELT genomblöd och hyperventilerar och har extrem panik. Jag KAN inte tänka klart. Jag hade en riktigt kraftig blodsockerkänning (diabetes) samtidigt som jag hade en panikattack. Det enda som ekade i min hjärna var "vad gör vi här? vad gör vi här" och syftade då på varför vi lever och på vår existens. Kraftig existensiell ångest alltså. Jag ville flera gånger åka till sjukhuset men min pojkvän lugnade mig och såg till att mitt blodsocker gick upp. Det är svårt att förklara hur jag kände, men det är det obehagligaste jag varit med om någonsin. Jag sov några timmar, och eftersom jag för säkert många år sedan slutat lyssna på min kropp gick jag ju så klart på dagsfesten. 
 
Hopp till några veckor senare. Jag var på festival med två vänner. Här var dödsångesten tillbaka. Mitt under en spelning så kom tårarna och känslan av uppgivenhet. Det gick över men låg över mig som ett dismoln. På kvällen fick jag min andra panikattack (visste inte att det var det då). Trodde jag blivit drogad eller druckit något konstigt. Mitt hjärta slog extremt snabbt och jag hade panik. Men på något sätt lyckades jag lugna mig själv. Efter några timmar (i sjukhustältet) var jag lugnare, men hjärtklappningen kändes fortfarande av. Jag trodde att blodsockret strulat igen. 
 
Krashen
Det var under arbetstid på hemtjänsten (nu i min hemstad), i en hiss som jag kom att få min tredje panikattack (visste inte heller då att det var det). Jag skakade i hela kroppen och trodde att det var blodsockret igen. Dock så kollade jag blodsockret, som visade normalt värde. Det blev varmt i bröstet och jag hade svårt att prata. Jag fick lägga mig på golvet utanför en "kund" som jag skulle hem till och fick åka hem. När jag kom hel var jag HELT slut.
 
Dagen efter var jag tillbaka på jobbet igen. I samma hiss hände samma sak igen. Jag bet ihop och lyckades vara hos den mannen jag skulle vara hos. Men när jag skulle gå till nästa så klarade jag inte att vara kvar längre. Jag fick en sådan stark oro och panikkänsla i kroppen att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag skyllde på att jag kände mig sjuk och fick gå. När jag kom tillbaka till kontoret så bröt jag ut i tårar framför chefen (det bubblade över inombords). Dagen efter skulle vara min sista arbetsdag, så vi beslutade att jag skulle sluta den dagen. 
 
Senare den dagen skulle jag träffa min kompis på stan. Vi skulle fika. Jag kände av obehaget i kroppen redan när jag kom stan, men jag bet ihop. Sen mötte jag upp henne och fick säga direkt att "jag tror jag håller på att få en panikattack" och som tur (eller egentligen jättehemskt) så hade hon också haft flera panikattacker. Vi satte oss på fiket och jag kunde knappt prata. Min kropp ville bara hyperventilera och gråta. Jag ringde efter mina föräldrar medan jag fick ligga inne på caféet och försöka att inte bryta ihop. Min kompis fick hålla mig i armen och leda mig till platsen där mamma skulle hämta upp mig. När min mamma kom och jag satte mig i bilen bröt helvetet lös. Jag skrekgrät och hade fruktansvärd panik och kände att jag höll på att tappa det totalt. Detta har varit min längsta panikattack jag någonsin haft. Jag kom hem och la mig i soffan och jag minns hur jag kröp ihop som en boll samtidigt som jag fortfarande skrekgrät och sa "låt det vara över, låt det vara över". Men tillslut så bestämde mamma och jag att jag skulle åka till psykakuten för att lugna ner mig. Väl där var jag lugnare. Här hade gått ungefär 3h. Jag fick prata med en läkare som skrev ut några Sobril (lugnande) till mig. 
 
Paniksyndromet tog över
Varje dag när jag, efter jag vaknat till hade jag sån kraftig ångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen. I början kom den första panikattacken någon timme efter att jag vaknade, och den första veckan efter krashcen gick mina dagar ut på att andas och träna för att inte få panikattacker. Jag grät extremt mycket varje dag och blev mer och mer rädd. Tänk om jag aldrig skulle bli av med detta? Kommer jag bli galen? Tänk om jag inte ens skulle kunna få 10 ångestfria minuter? Hur blir det med skolan? Hur blir det med lägenheten? Kommer jag kunna åka på resan som jag och min pojkvän bokat? Koller jag kunna flytta tillbaka till staden där jag studerade? Väldigt mycket grubbel och frågor. Detta i takt med att min sociala fobi och agorafobi (torgskräck) växte fram. Jag var så rädd att få panikattacker att jag inte klarade av att ta mig ut. Jag klarade det inte. Jag minns att jag en gång skulle testa att gå in på Ica, men jag KLARADE inte av det. Ångesten övergick snabbt i en panikattack som jag nu började hantera liiiite bättre med andning och träningsövningar. Jag klarade inte av att träffa mina vänner. Jag klarade inte att gå in i butiker. Det var jobbigt att vara hemifrån över huvud taget. Här hade jag så kraftig ångest att dödsångesten inte fick plats. 
 
Resan jag och min pojkvän hade bokat blev jag tvungen att ställa in. Att ens vara på flygplatsen skulle inte gå. Detta var väldigt jobbigt för mig. Jag hade också planerat att vara med under insparken i slutet av augusti, vilket jag också insåg att jag inte skulle klara av. Jag kände att jag förlorat mitt liv. Jag klarade inte av att göra någonting längre. 
 
Jag har haft turen att ha en mamma som har en KBT-utbildning och jobbar inom vården, så hon och jag började lite smått utsätta mig för öppna platser och efter några veckor klarade jag faktiskt av att vara inne på en liten Ica-butik i några minuter. 
 
Efter en månad var jag fortfarande riktigt dålig. Jag träffade en läkare som konstaterade (efter ett MADRS-test) att jag hade en mild-måttlig depression och var utmattad. Minns inte om han sa något om paniksyndrom här. Han rekomenderade att jag skulle träffa någon att prata med i staden där jag studerade. Jag vet än indag inte om jag fått en diagnos dock. Här var jag fortfarande i min hemstad. Jag grät flera gånger varjde dag.
 
Tillbaka i staden jag studerade vid
Tillsammans med min pappa och pojkvän åkte vi i slutet på augusti tillbaka till staden jag studerade i. Jag bröt ihop i bilen men klarade av att åka upp. Jag klarade knappt av att äta, jag bara grät och grät. Den kvällen fick jag en kraftig panikattack, men denna gången var det mer som att deppigheten var roten i attacken, och inte ångesten. Jag hade kraftig existensiell ångest och skrekgrät. Jag och pappa åkte runt i vår bil och försökte lugna ner mig. Det gick ju över, som det alltid gör. Pappa åkte hem och just då kändes det okej med allt. Lite dödsångest som kom någon gång i minuten. I några veckor fick jag prata med mamma och pappa varje dag när jag hade det jobbigt, vilket jag är evigt tacksam över. De lugnade ner mig om jag hade panik och peppade mig. Flera gånger åkte jag fram och tillbaka till min hemstad för att jag inte klarade att ta hand om mig själv riktigt, och för att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Hade även lite kontakt med skolans kurator under denna tiden. 
 
Behandlingen började
Jag var på psykakuten två gånger i den nya staden, där de alltid var hjälpsamma och vänliga. Jag fick också kontakt med en psykoterapeut som skulle hjälpa mig med min panikångest. Hos henne så gjorde vi nya tester, där hon konstaterade att jag hade paniksyndrom och var rejält utmattad. Jag har för mig att gränsen för utmattning låg på ca 18 och jag hade 37 eller något liknande. Jag var helt slut. Det som genomsyrat min utmattning är en känsla av "bortahet", en typ av psykisk utmattning. Känner mig disorienterad. Men jag började tillsammans med min terapeut att sätta upp en liten plan på hur jag skulle utsätta mig och snart så började jag klara av att gå en kort stund i skolans lokaler. Men jag klarade inte av att gå på föreläsningar eller att träffa klasskompisar. Det började gå bättre och bättre och jag lyckades plugga lite hemifrån varje dag. Jag hade en omtenta jag skulle göra, och trots omständigheterna så tog jag mig dit och skrev tentan snabbt. Dock på Sobril. Dock så blev det alldeles för mycket och ledde till en ny krash. 
 
Snart började jag också med antideppressiva (Citalopram) eftersom jag tyvärr krashade igen efter att det först blivit bättre. Antagligen gick jag lite för snabbt fram. I början mådde jag väldigt mycket sämre, men snart så började medicinerna stabilisera mig och för mig så har de hjälp oerhört mycket. 
 
Jag gick och testade medicinsk yoga (antagligen alldeles för tidigt) då jag hört att det skulle vara bra. Men det var flera gånger under passet där jag var helt säker på att jag skulle få en panikattack. Sedan dess har jag undvikigt yoga bland folk.
 
Det var oerhört ostabilt i över ett halvår. Panikattackerna lärde jag mig att hantera och de blev mildare och mildare, och nu (i skrivande stund) var det säkert 5 månader sedan jag fick en fullskalig panikattack. Jag höjde mina antideppresiva två gånger, vilket hjälpte till lite grann. KBT:n funkade väldigt bra för mig (för paniksyndromet), men jag kände att jag inte fått hjälp med min utmattning. Så min terapeut skrev upp min på en stress- utmattningskurs som började i februari. 
 
I denna grupp fick jag träffa andra som var i liknande situation, dock var ingen nära min ålder, men det var ändå oerhört skönt att få möta andra. Det var häringet krav på att du skulle behöva berätta saker, men efter några träffar började folk öppna sig mer. Parallelt med detta fick vi prata med psykologen som höll i kursen individuellt. Jag kan verkligen rekomendera en sådan här typ av kurs! Det gav mig många verktyg!
 
Efter att denna kursen var avlutad, började jag i gruppterapi för min depression. Det har varit fantasktiskt för mig. Jag har behövt öppna upp mig. Jag går fortfarande i detta, men just nu är det uppehåll över sommaren. I mina individuella samtal med psykologen har vi kommit fram att jag är otrygg i mig själv och att jag är rädd att folk inte ska tycka om mig, och det är något som vi ska jobba mer med i augusti, när jag ska träffa henne nästa gång. Vi har också kommit fram till att jag ALDRIG berömmer mig själv och tycker att jag duger.
 
Snart ett år senare
Nu är det imorgon midsommar, och i slutet på juli har det gått ett år sedan jag blev sjuk på riktigt. Jag har varit utomlands, jag har hållig två tal (skolan), jag har åkt tåg, åkt buss, varit i alla typer av affärer, jag har varit ute på krogen ett fåtal gånger, jag kan umgås med vänner igen. Jag har skrivit två salstentor och varit på stan. Jag har fortfarande ångest, men väldigt lite. Det som är problematiskt nu är att jag är så FRUKTANSVÄRT spänd i kroppen, vilket antagligen är efter paniksyndromet, och jag måste jag avslappning flera gånger per dag (enligt psykologen). Jag känner mig fortfarande "borta" och väldigt trött, men det varierar lite, och framförallt så får jag inte panik över det längre. På något sätt måste jag acceptera att detta tyvärr är någor som tar tid. Läkning tar tid. Men jag har fortfarande svårt att hitta balans, och få in rutiner på avslappning mm.
 
På något underligt sätt har jag klarat av studierna trots allt detta. Jag plockade bort en kurs och sen har jag en omtenta. Men Jag klarade av resten, vilket är fantastiskt.
 
Sömnen är bättre än på många år, trots allt som hänt. Fortfarande långt ifrån optimal, men bättre. Vilket jag ser som ett bra tecken. Mycke tack vare stress- och utmattningskursen där psykologen pratade mycket om sömn. MIn dödsångest är också borta vilket är väldigt skönt.
 
Jag kan fortfarande ibland bli väldigt ledsen över att jag drabbats av detta, och jag har fortfarande ångest ibland. Men jag har lärt mig så mycket. Så mycket om mig själv och om andra. På ett sätt så saknar jag mitt "gamla liv" där jag klarade av att göra det jag ville. Men jag inser mer och mer att jag nog inte mått så bra under alla dessa prestationer. 
 
Jag tror jag fått med det mesta i min berättelse, men jag kommer säkert att lägga till saker i efterhand. 
 
Kram
 
 
 

Om

Min profilbild

Jag är i 20-årsåldern och har alltid varit en högpresterande tjej som alltid velat andra väl och älskat livet, kanske lite för mycket. Jag drabbades sommaren 2015 av en utmattningsdepression med paniksyndrom. Det jag känner är att jag vill få kontakt med andra drabbade. Här i bloggen kommer jag dela med mig av min berättelse, mina tankar och känslor och förhoppningsvis kan vi få igång lite diskussioner och peppa varandra! Jag är inte utbildad inom ämnet utan uttrycker bara mina egna erfarenheter och tankar.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela