Att förlora en del av sig själv

Publicerad 2016-08-30 18:59:00 i Allmänt,

 Hej.
 
Nu har skolan börjat och jag är oerhört trött. Mycket fysiskt, men även psykiskt. Det har varit påfrestande att flytta tillbaka hit, gå på föreläsningar, skriva omtenta och har även hunnit med att ta blodprov och gå på ett läkarbesök.

Min pojkvän och en av min närmaste vän har flyttat från denna staden, och det var egenligen de jag stod närmst i staden där jag studerar. Jag känner en enorm tomhet, dels eftersom de inte är här, men också en inre tomhet. Återigen kommer jag tillbaka till skolan och inte är den jag brukade vara. Mitt "förra" jag hade varit med på insparken för de nya eleverna, träffat klasskompisar etc, men nu klara jag inte av det. Och även om jag klarar mig bra utan att festa varje helg och göra saker hela tiden gör det så ont i mig att inte kunna göra det. Det är så konstigt och svårt att förklara. Jag har alltid varit med på allt och velat så mycket jämt, och det har nog varit en del av den jag är. Och nu är det som att jag fortfarande vill allt dedär som jag säkert hade gjort innan jag blev sjuk, men det går inte. Bara går inte. Det har tagits ifrån mig. Jag känner mig väldigt självdestruktiv just nu, på grund av min starka känsla av tomhet men också av min depression.
 
Jag blir ofta ledsen över att detta drabbade mig som 21-åring. Man ser vänner och bekanta vara på roliga fester, jobba, ha middagar och vara lyckliga. Men själv ligger jag hemma och gör de där förbannade avslappningsövningarna för att ens klara av dagen. Som jag skrev innan, jag hade klarat mig utan allt dedär, men det är att jag inte KAN. Det gör så fruktansvärt ont i mig. Och ofta känns det som att jag har förlorat min ungdom till utmattningen. Ibland även mitt liv. Jag funderar ibland på om jag ens kommer att klara av att arbeta i framtiden? Kommer jag bli lycklig? Kommer jag kunna få tillbaka delen av mig själv som just nu är borta? 
 
PS. Vi skickar ut massor av kramar till Nanne! ♥
http://nanne1.webblogg.se/2016/august/darfor-har-jag-avbokat-alla-jobb-i-over-3-manader-hittills.html
 
Kram
 

Kommentarer

Postat av: Sara

Publicerad 2016-09-02 11:39:37

Jag vet inte vart jag ska börja.. tårarna började rinna direkt när jag läste ditt inlägg just för att jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver. Jag är MITT i det du går igenom och förstår verkligen din frustration. Vi hade upprop i onsdags och mitt friska jag blev så engagerad och taggad till tusen på att få börja plugga, träffa nytt folk och lära mig allt det jag suktar efter att få lära mig. Men mitt sjuka jag är så kraftlös, deprimerad och befinner mig i den där förpestande hjärntimman där allt bara snurrar och öronen brusar konstant. Jag har också så stark rädsla inför framtiden och känner det som att jag aldrig kommer kunna nå mina mål, aldrig kommer bli en stark och frisk individ igen som kan arbeta och vara social. Och det gör så förtvivlat ont i mig.. Min pojkvän och stöttepelare bor 4,5 timmar bort så den tomheten är enorm också. Jag vet inte om du känner så med men jag önskar bara att någon kunde bära mig ett tag, tills jag är lite mer på fötter igen..

Har du bra kontakt med lärare? Berättar du om din situation? Jag hade bra kontakt med lärarna på mitt förra universitet men nu har jag som sagt flyttat till en ny stad och slängts rätt in i forskarvärlden, där jag verkligen vill vara, men är så rädd för hur det kommer tas emot om jag berättar om min utmattning. Läkaren som sjukskrev mig förra sommaren ville i princip tysta ner min diagnos för att jag inte skulle få svårt att få jobb i framtiden (vilket jag tycker är jävla idioti egentligen!), så duktiga flickan i mig vill bara tiga och försöka vara samma mönsterelev som alltid, även om jag innerst inne förstår att det är fysiskt omöjligt.. Hur gör du? :/

Till sista vill jag säga att om du vill och behöver spy galla tillsammans med någon som är i samma situation så har du min mail, även om jag verkligen respekterar om du vill vara anonym i det här.

Stor styrkekram!

Postat av: Katja

Publicerad 2016-09-03 18:47:12

Har varit med om i samma situation. Kroppen sa ifrån 3 gånger, hade yrsel, kräkningar osv och nu sista steget enorm trötthet. Förrans nu börjar jag må bra igen. Det har tagit 3 månader att komma på fötter, hann bromsa det i tid. Men kämpa på, Hoppas det blir bättre för dig och Sara som kommenterat och lycka till med era planer. Ta några steg i taget och vila mkt. Ta hand om er! Kärlek!

Svar: Tack för din kommentar och vad starkt att du lyckades bromsa det! Kram på dig!
ungutmattning.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jag är i 20-årsåldern och har alltid varit en högpresterande tjej som alltid velat andra väl och älskat livet, kanske lite för mycket. Jag drabbades sommaren 2015 av en utmattningsdepression med paniksyndrom. Det jag känner är att jag vill få kontakt med andra drabbade. Här i bloggen kommer jag dela med mig av min berättelse, mina tankar och känslor och förhoppningsvis kan vi få igång lite diskussioner och peppa varandra! Jag är inte utbildad inom ämnet utan uttrycker bara mina egna erfarenheter och tankar.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela