Jag hittar mig återigen googlandes på "ta sig ur depression". Försöker hitta svar. Gör MADRS-testet igen i hopp om att något ändrats. "Måttlig depression". Jag känner mig så grå, likgiltig till allt. Helt uppgiven. När blir jag bra igen? Och vad är den verkliga roten till mina problem?

 

Jag minns att det började när jag var runt 11-12, när jag kände att mina föräldrar inte såg mig. Det hängde nog också ihop lite med att jag fått diabetes och glutenintollerans gissar jag. Jag grät väldigt ofta och hade en period när jag grät varje dag i 2 månader. Minnena är väldigt svaga från just den här perioden. Jag minns att jag redan här tyckte att jag var tjock och började som 12-13åring att hetsträna. Någonstans när jag var 14 så hade jag haft tankarna att "nu orkar jag inte mer", dock så tror jag inte att jag ville dö, men jag vet att jag mådde väldigt dåligt. Här någonstans så skar jag upp smalbenet med en rakhyvel. Jag gjorde några mindre skärsår på armarna, men inget som blödde speciellt mycket. Antagligen för att jag ville bli sedd.Minns ett tillfälle, då måste jag varit runt 10-11, när jag var ledsen. Då ville jag verkligen ha tröst, så jag tog upp en använd blodsockernål och smög in till mamma och pappa på natten och ljög om att jag hade stuckit mig på nålen i sömnen, och att det var därför jag grät. Allt för at bli sedd, antagligen. 

 

Jag har en gång skrivit en berättelse om min diabetes, jag ska leta fram den och se om den kan ge mig fler spår. Har också skrivit dagböcker länge som jag kanske borde bläddra i. Jag känner att jag måste förstå. Jag vet inte om min psykolog förstår mig helt.

 

Vården har inte gett mig den bästa behandlingen än så länge... Läkaren som skrev ut antidepressiva har inte hört av sig än (har väll gått 5-6 månader), min kbt-människa tyckte att "vi kan väll ta ett 2-veckors break" precis när jag började med mina antidepp. 

 

Jag vet inte vart jag ville komma med detta inlägg. Kände att jag bara behövde ventilera.

 

Kram