När jag insåg förra sommaren att jag faktiskt var sjuk, så var min första plan att bli bra från min panikångest på två veckor så att jag kunde åka på en resa som jag och min pojkvän hade bokat (då visste jag inte att jag hade det andra också). Fast jag inte klarade att vara hemifrån i mer än 5-10 minuter så trodde jag ändå att jag skulle hinna bli bra tills resan. Jag började exponera mig lite mer och mer varje dag och det blev lite bättre. Men sedan insåg jag att det inte skulle gå. Resan fick ställas in och jag krashade igen. Antagligen efter all exponering... Jag minns att jag mådde fruktansvärt efter detta och jag hade ofta panikattacker som började med att jag grubblade över när jag skulle bli frisk, eller om jag ens kommer att bli frisk. 

 

Jag hade några tankar om att "jag är nog bra om två månader", sen blev dedär istället "jag är nog bra tills jul" och sen blev det "jag lär ju vara helt bra efter ett år". Det har, och är fruktansvärt. Ingen har kunnat säga när jag blir bra (jag klandrar ingen, eftersom det inte går) och är man van att planera allt i minsta detalj är inte det en trevlig sak att inte veta. 

 

Genom det här året som har gått så har jag haft svårt att acceptera att jag är sjuk. Jag har på något sätt inte landat i sjukdomen. Men hur landar man efter att ha haft känslan att allt har dragits ifrån en och att man sitter och tittar på medan livet rullar på bredvid en? Att jag inte kommer kunna leva igen? Hur tar man sig ur en identitetskris? Måste jag acceptera att jag är sjuk helt för att bli frisk? Hur hittar man sig själv igen? Jag ska ta upp lite sådant här hos min psykolog nu i veckan. 

 

Kram på er där ute