(OBS: triggervarning om du har självskadebeteende!)
Hej.

Har försökt att skriva detta inlägg några gånger nu, men det blir alltid för jobbigt att skriva om det. Men jag tror att jag behöver dela med mig av det.

Jag har tidigare nämnt att jag haft självskadebeteende när jag var yngre. Dels har jag skurit mig, men jag har också skadat mig själv genom att banta ner mig själv, att spy upp maten, genom att hetsträna och att ständigt inte älska mig själv. Jag har alltid sett till det jag inte har och aldrig sett mig som en person som är värd något. Detta är såklart inte något jag visat utåt, även om det egentligen varit ett enda stort rop på hjälp. 

Innan jag bröjade prata med min psykolog har jag inte sett det som ett "självskadebeteende", men ju mer vi går in på det, desto mer ser jag hur mycket det påverkat mitt liv och att det faktiskt är ett sådant beteende. Jag har nästan aldrig berettat för någon att jag skar mig själv som yngre, och de få gångerna jag berettat om det så har alla svårt att förstå varför, vilket är förståeligt. Ärren är inte kvar eftersom jag började skrubba bort sårskorporna och badda på med kortison tills det försvann. Jag trodde inte att jag skulle behöva skriva detta, men tyvärr så har jag nu skurit mig på halva underarmen, lite på överarmen och lite på låret på första gången sedan jag var 12-13. 

Natten till i fredags blev andra gången på två veckor. Jag hade lovat min psykolog (jag berettade att jag skurit mig efter första gången) att ringa henne om jag kände att jag ville skada mig själv igen. Men det gick så snabbt. Och i stunden så tänkte jag "det måste göras", när jag såg den trubbiga kniven ligga där. Och egentligen ville jag göra det över hela kroppen. Jag var inte ledsen. Jag satt bara där på sängen i tystnaden och drog kniven över armen. Istället för att gå in i tomheten jag ofta känner, så gjorde jag detta. 

Jag kan inte riktigt relatera till händelsen, eftersom att det är "det skadade barnet" inom mig som skadar mig själv. Men självklart gör jag detta för att fly undan de känslor som jag trängt undan nästan hela mitt liv. I och med att jag håller på att bearbera min självdestruktivitet i min terapi så är jag väll och gräver i de känslorna som jag kände när detta började. Och att skada mig själv var mitt sätt att hantera det jobbiga när jag var mindre. 

När jag ser såren på armen så blir jag fruktansvärt ledsen. Det påminner mig om hur mycket jag har skadat mig själv, fysiskt och psykiskt genom åren. Hur jag istället för att acceptera den jag är kompenserat med prestation och självskadebeteende. Jag blir också ledsen över att jag inte förmår mig själv att be om hjälp. Att jag så djupt in känner att jag inte vill dra över "min skit" över andra. Att jag inte vill vara en börda. Jag fasar redan nu över att berätta detta för min psykolog, då det känns som ett stort misslyckande. 

Avslutsningsvis så ska jag inte glömma att nämna den fruktansvärda skam som väller över en efteråt... Det är som att det inte riktigt är jag som har gjort dedär. 

Jag hoppas inte detta blev allt för deppigt, och skulle ni bli triggade eller illa beröra så skicka gärna ett mail: [email protected], eller kommentera, så kan vi hjälpa varandra. 

Kram!