Att tappa bort sig själv i sin sjukdom

Publicerad 2016-07-28 17:37:00 i Allmänt,

Innan jag blev sjuk så var jag väldigt aktiv, som jag skrivit om tidigare. Jag gjorde saker jämt. Pluggade, jobbade extra, styrketränade, festade etc etc. Det var en stor del av mig, att känna att jag var produktiv och att göra det mesta med de timmarna jag hade på dygnet. Det var inte mycket tid över till att landa i mig själv och reflektera. Jag ville alltid vidare, det fanns ingen tid att stanna upp.

I och med utmattningsdepressionen och paniksyndromet så drogs allt dedär ifrån mig. Jag kunde inte, hur mycket jag än ville. Jag är idag fri från paniksyndromet, även om jag inte är helt återställd enligt mig själv. Men jag känner mig vilsen, borttappad och väldigt otrygg i mig själv just nu. Ena dagen kan jag tycka en sak, och den andra så känner jag på något helt annat sätt. Ibland vill jag bara vända hela mitt liv upp och ner och ibland är jag väldigt nöjd över hur jag har det. Jag känner mig lite bottenlös på något sätt. Det finns ingen stabil grund. Den grunden utgjordes tidigare av alla mina prestationer och bekräftelse utifrån.

Jag vill så gärna bara känna mig lugn och trygg i mig själv. Jag vill känna att jag duger som jag är och att jag vet var jag har mig själv. Jag vill kunna vara nöjd över saker jag gör och över mig själv. Jag vill kunna känna att jag är bra. Men hur gör man det? Hur lär man sig att älska sig själv? Det är också svårt för mig att uttrycka mig när jag pratar med min psykolog. Det är som att jag hela tiden förminskar mina problem och inte tycker att jag förtjänar att få den hjälp som jag antagligen behöver.

Jag behöver alla tips jag kan få.

Kram

Kommentarer (3)

0Gilla

Kommentarer

Postat av: Ronja

Publicerad 2016-07-28 22:03:32

Hej där!

Jag är så glad att jag hittade till din blogg för jag kan känna igen mig i nästan allt du skriver. Det mesta har gått bra för mig och jag har levt ett ganska aktivt liv med plugg, hästintresset, och på senaste tiden körkortet och två till tre jobb som 21-åring. Men jag har mått dåligt nästan hela mitt liv, alltid känt mig ensam både hemma och i skolan. Blev diagnotiserad med sköldkörtelsjukdom vilken gör mig otroligt utmattad och trött. Äter också anti-depressiva sen en tid tillbaka då jag känner mig så ledsen hela tiden. Läkaren sa måttlig depression. Du får jättegärna maila mig om du vill prata. Kram!

Svar: Vad kul att du hittat hit, värmer mig lika mycket varje gång jag märker att jag inte är ensam. Kram!

ungutmattning.blogg.se

Postat av: N

Publicerad 2016-07-29 10:19:30

Hej!
Jag snubblade över din blogg av en slump, och när jag började läsa de senaste inläggen fick jag en liten klump i halsen, för att det fick mig att minnas en väldigt mörk tid i mitt liv, som lyckligtvis är bakom mig. Precis som du drabbades jag av utmattning som väldigt ung, trots att jag först inte förstod att det var stressen och mitt omöjligt hektiska liv som gjorde mig sjuk. Jag var deprimerad, hade hjärtklappningar och synrubbningar och till slut var det knappt så att jag orkade resa mig upp ur sängen. Men det var ett tag sedan. Och nästan tre år senare så är det här bara ett minne. Det jag vill säga är att det går att bli bättre, att hitta sig själv igen och leva ett normalt och lyckligt liv. Att se framemot framtiden och att livet är värt att leva. För mig var det en ganska lång process, och ofta var det så att för varje två steg framemot tog jag ett tillbaka. Men det går, och från vad jag har läst så verkar du vara en otroligt intelligent och stark människa, och jag tvivlar inte en sekund på att du kommer att bli frisk. Att drabbas som så ung är på många sätt värdelöst, men samtidigt gör det att chansen för att kunna återhämtas helt är så mycket större.

Jag vet inte hur dina antidepressiva fungerar för dig än så länge, men när jag fick rätt dos gjorde det verkligen under för min ork och motivation. Så ge det ett försök (det tar tid innan de verkar), och om det inte fungerar, var envis och se om en annan medicin eller dos kanske fungerar bättre. Något som också hjälpte mig enormt var mindfulnessträning som blev en del av min terapi. Jag vet inte om det erbjuds där du bor, men kolla in på vilka möjligheter det finns för dig att gå en kurs i basal kroppskännedom och mindfulness. Din psykolog kanske vet?
Sist men inte minst, jag vet hur det är att vara tuff mot sig själv. Att klandra sig själv för att man blev sjuk eller inte blir bättre, att ha en självkänsla som är på botten för att man inte kan prestera som förut. Även det går att komma över, och mitt allra viktigaste tips är att vara snäll mot sig själv. Jag fick tipset att hitta ett foto på mig själv när jag bara var ett litet barn, och sedan ha det barnet framför ögonen när jag tar beslut som gäller mig själv. Hur skulle du behandla ditt sjuåriga jag om hen kände sig rädd och vilsen? Skulle du klandra barnet, eller försöka ta det i handen, trösta det och vara särskilt snällt och förlåtande? Varje gång du klandrar dig själv eller är frustrerad och känner dig borttappad, fundera hur du skulle ha agerat om personen som kände så var det oskyldiga och sårbara barnet på foto, och behandla dig själv så som du hade behandlat barnet. Ibland är det lättare än att bara vara "snäll mot sig själv" som ju kan vara så mycket svårare än det låter.

Sist men inte minst vill jag bara säga igen att det här går att ta sig ur. Jag har precis avslutat två års av utomlandsstudier, har bättre kontakt än någonsin med vänner och familj, sprang mitt första lopp i våras, ser framemot framtiden med glädje och är helt enkelt frisk. Och trots att utmattningen på ett sätt alltid kommer att påverka mitt liv, för att jag är mer medveten om mig själv och min kropp, så är jag på många sätt mer fri än många jag känner som inte har gått igenom det här. För att jag har upplevt hur det är att tappa all ork och livsglädje, vilket är varför jag uppskattar varje dag som frisk så mycket mer. Jag tror på dig.
Styrkekramar! <3

Svar: Alltså vilken fin kommentar och tack för dina fina ord. När jag läste om att "se på sig som ett barn" började tårarna rinna. Tack tack tack, jag är glad att du snubblade in här och att du tog dig tid att skriva detta. Kram! <3

ungutmattning.blogg.se

Postat av: Sara

Publicerad 2016-07-30 10:29:54

Jag känner igen mig så sjukt mycket i det du säger. Varje gång jag träffar en läkare eller psykolog/terapeut så förminskar jag mina problem. Tror det ligger lite i en "duktig flickas natur" att göra så. Sen kommer man hem och landar i hur man FAKTISKT mår och världen bara rasar. För två veckor sedan sökte jag mig dock till vårdcentralen för att jag verkligen behövde hjälp och råd. Jag satt framför en medelålders kvinnlig läkare och lät krokodiltårarna komma. Men hon tog inte in ett enda ord jag sa och hade bestämt sig redan innan att jag var en otacksam ungtupp som inte tog tillvara på livet. Det slutade med att jag fick fysisk aktivitet på recept fast jag gång på gång försökte förklara för henne att jag vissa dagar knappt kommer upp ur sängen och att en kort promenad är maximalt vad min kropp orkar just nu. Därefter fick jag återuppleva en kraftig panikattack som vart frånvarande i ett hålvårs tid. Fan för vården ibland!! Ibland känns det som att det krävs ett sjätte sinne eller en superkraft för att få bra vård. Och den ska också till när man är som allra svagas..

Hur går det för dig nu? Ska du fortsätta plugga till hösten?

Tusen kramar och tack för att du delar med dig <3

Svar: Åh, jag vet precis hur du känner. Att inte bli tagen på allvar kan vara något av det värsta när man mår som sämst. Jag hoppas du lyckas få den vården du behöver. När jag mådde som sämst så kunde jag inte ringa själv, och (fast jag ändå var 21 då) då blev mamma tvungen att ringa åt mig. Det kanske kan vara något som du kan fundera på? Behöver ju inte nödvändigtvis vara din mamma, men någon annan närstående kanske? Kan det vara lättare att typ säga "jag måste verkligen prata med en kurator/psykolog" om du ringer till vårdcentralen? Jag började med att träffa en kurator. Jag upplever att de förstår psykiska problem bättre än läkare. Annars kan du vända dig till ungdomsmottagningen (funkar även om du skulle vara något år för gammal, de tar en på allvar) och be att få prata med någon där. En nära vän till min gjorde det, och pratar idag regelbundet med en psykolog som hon kom i kontakt med via UM.
Jag tror du tänker helt rätt just dedär med att vara en "duktig flicka"... Jag skrev om det förut, men du borde verkligen bläddra i "Duktighetsfällan", de sätter ord på hur det är att vara en sådan. Och de tar även upp utmattning, panikattacker etc. Brukar finnas på bilbiotek!

Jag ska plugga har jag tänkt, även om jag är rädd för hur det kommer gå. Men jag ska vara väldigt konsekvent med att göra avslappningar, få sömnen att fungera och fortsätta gå hos min psykolog. Ska försöka skriva lite om det tänkte jag, när det börjar närma sig.

Tack för att DU delade med dig och kommenterade. Det värmer. <3

ungutmattning.blogg.se

Kommentera inlägget här