Efter mitt insjuknande var det som att min verklighet drogs undan för mig. Allt jag brukade kunna göra innan bara försvann för mig och jag minns hur jag beskrev det som att allt vi har i livet är så skört. Plötsligt kan allt bara tas ifrån en. Panikångesten slukade upp mina dagar och jag var så fruktansvärt rädd. Det enda mina dagar gick ut på var i början att lyckas häva panikångesten. Jag var så fruktansvärt rädd för att folk runt om kring mig inte skulle förstå hur jag mådde, eller värst av allt, inte ta mina problem på allvar. Jag visste inte om jag skulle vara öppen med det eller hålla det för mig själv. Innan jag blev sjuk så visste ju inte jag hur det var att få en panikattack eller att drabbas av social fobi etc. Hur skulle andra runt omkring mig förstå? Kommer folk tro att jag är galen? Kommer de ändra uppfattning om mig? 

 

Men jag började öppna upp mig försiktigt. Och nästan alla jag berättat mina problem för har drabbats själva eller känner någon som drabbats av något liknande. Och ALLA har varit förstående på ett eller annat sätt. Många jag berättat det för har jag till och med kommit närmare än innan. Jag tror att våra brister, klyschigt nog, gör oss mer mänskliga i andras ögon. Sen minns jag själv hur extremt glad jag blev när någon hörde av sig och undrade hur det var med mig. Att jag hade stöd. Många vågade inte fråga, vilket jag inte klandrar de för. Men vet du någon som mår dåligt på ett eller annat sätt, fråga hur personen mår. Även fast det inte är någon som står dig jättenära. Och står du inför valet om du ska vara öppen med din sjukdom eller inte, var det. 

 

Jag tror inte att det går att kräva att människor ska förstå precis hur det känns. För det är jättesvårt att ens förklara hur det är att må riktigt dåligt, eller hur en panikattack känns. Men det kanske inte är det som är det viktiga, utan att du inte behöver vara ensam i det jobbiga. 

 

Jag hittade en text som beskriver mitt tillstånd mycket bra:

 

 Källa: http://www.kbtteamet.se/stress/

 

Kram